Denna kantat hör hemma på juldagen. Bach drar sig inte för att ”måla” skrattet som uttryck för glädjen på ett nästan övertydligt sätt i den livfulla första satsen. I kantatens samtliga satser uppmanas vi att med all kraft stämma in i tacksamheten över Guds godhet, när han låter sin son bli människa. I texten dominerar julglädjen.
I denna kantat finns bara en undanskymd beskrivning av människans syndighet, något som annars ofta betonades i texterna på Bachs tid. Helt kan dock inte kantatens textförfattare undvika att lyfta fram människolivets syndfullhet, såsom i altens aria. Textunderlaget i kantaten är till övervägande del ren bibeltext och saknar med få undantag poetiska utvikelser och kommentarer. Slutkoralens melodi återkommer som slutkoral i Juloratoriets tredje del.
Hela denna kantat andas en befriande glädje över Guds julgåva till jorden.
